Aldrig mera monopol
Det har varit min stökisgaste helg hittills. Luc och konsprerat mot mormor genom att vara lat och titta på rugby, allting fick sitt utbrott under andra omgången av monopol igårkväll. Kvällen innan hade Luc vunnit stort och varit lagom nöjd, vi anklagade honom självklart för fusk. Killarna har varit jättetjuriga eftersom de vill vara hemma med mig under julen och inte hos mormor, detta har ju självklart gjort Suzy ledsen. Under andra rundan monopol så kom killarna i alla fall på att de hade glömt bort en regel i föregående runda. Detta gjorde mormor lilla fly förbannad, hon slängde allt hon hade i händerna vrålade att det var slutspelat, hotade att ge Luc på käften om han inte gick upp på sitt rum på en gång.
Luc, jag, och Jean visste inte vad som hände och jag ville bara skratta hysteriskt vilket jag aktade mig noga för.
Sedan åt vi middag helt lugnt som om vi inte just hotat med barnaga(!). Luc var självklart tvungen att ta upp det känsliga ämnet jullovet igen och det slutade i katastrof. Luc sprang vrålande upp på sitt rum och mormor efter, bedjande den här gången. Jean började gråta och jag tröstade förvirrad. När han gick upp för att stå på Luc's sida skyndade jag mig till reträtt. Skrev ett sos meddelande till Dylan.
Det ännu sjukare var att Luc kom ut och hämtade mig i lilla huset och alla samlades återigen runt middagsbordet, jag darrande av nervsammanbrott. Kan inte alla bara vara lagom!? Dessa humörsvängningar tär kan jag tala om. Men det är visst bara jag som lider av det. Pratade länge med Dylan på msn, och insåg då hur sjukt komiskt allting var ändå.
Idag pustar jag ut lite, Luc är på internatet och jag lugnar mig med latte och en bra bok. Imorgon ska jag hämta ut KinaPaketet! Tack Vickan!
Luc är som vanligt en säregen historia. Ska jag vara ärlig trodde jag att han led av ADHD första gången jag träffade honom, så mycket energi. Han är som en hund, det är bara att visa vem som bestämmer så lugnar han sig. I helgen har han roat sig med att hoppa mellan soffbordet och mig, jag låg på soffan och låtsades titta på rugbyn som han ville titta på med mig, läste samtidigt. Vi skulle spela fotboll också, vilket slutade i rugby. Och jag fick en rejäl träning för tålamodet och magmusklerna, när han uppfann den nya leken; skjuta-bollen-i-magen-på-Jonna. Och när jag satt framför datorn och försökte ta en kopp te kopp både Jean och Luc och bar in mig i Jeans rum. Det blev brottning och ännu mer släpa-den-flyende-Jonnan-på-golvet.
Tro mig, nu vet jag hur det KÄNNS att ha bröder
Bisous
Luc, jag, och Jean visste inte vad som hände och jag ville bara skratta hysteriskt vilket jag aktade mig noga för.
Sedan åt vi middag helt lugnt som om vi inte just hotat med barnaga(!). Luc var självklart tvungen att ta upp det känsliga ämnet jullovet igen och det slutade i katastrof. Luc sprang vrålande upp på sitt rum och mormor efter, bedjande den här gången. Jean började gråta och jag tröstade förvirrad. När han gick upp för att stå på Luc's sida skyndade jag mig till reträtt. Skrev ett sos meddelande till Dylan.
Det ännu sjukare var att Luc kom ut och hämtade mig i lilla huset och alla samlades återigen runt middagsbordet, jag darrande av nervsammanbrott. Kan inte alla bara vara lagom!? Dessa humörsvängningar tär kan jag tala om. Men det är visst bara jag som lider av det. Pratade länge med Dylan på msn, och insåg då hur sjukt komiskt allting var ändå.
Idag pustar jag ut lite, Luc är på internatet och jag lugnar mig med latte och en bra bok. Imorgon ska jag hämta ut KinaPaketet! Tack Vickan!
Luc är som vanligt en säregen historia. Ska jag vara ärlig trodde jag att han led av ADHD första gången jag träffade honom, så mycket energi. Han är som en hund, det är bara att visa vem som bestämmer så lugnar han sig. I helgen har han roat sig med att hoppa mellan soffbordet och mig, jag låg på soffan och låtsades titta på rugbyn som han ville titta på med mig, läste samtidigt. Vi skulle spela fotboll också, vilket slutade i rugby. Och jag fick en rejäl träning för tålamodet och magmusklerna, när han uppfann den nya leken; skjuta-bollen-i-magen-på-Jonna. Och när jag satt framför datorn och försökte ta en kopp te kopp både Jean och Luc och bar in mig i Jeans rum. Det blev brottning och ännu mer släpa-den-flyende-Jonnan-på-golvet.
Tro mig, nu vet jag hur det KÄNNS att ha bröder
Bisous
Kommentarer
Trackback
