Ett år i Frankrike

Har glömt att berätta det varje gång jag bloggat, men nu så. I söndagskväll var jag, Luc och Jean ensamma hemma. Det var meningen att Luc och jag skulle hålla koll på varandra så att vi pluggade. Istället hamnade vi i köket framför brasan och gnällde över våra miserabla liv. Vi började diskutera vår storebror Dylan. Detta ledde i sin tur att vi började diskutera om man kunde jämföra människor eller inte, jag tyckte inte, men Luc vägrade inse annat än att Dylan är den bästa människan i hela världen. Jag säger inte att Dylan inte är extraordinär, men om han är det så är alla andra lika extraordinära. Antingen är alla perfekta eller så är ingen det.

Diskussionen blev till utrop och frustrerade tonlägen. Ledde i sin tur att Luc började bolla med en blodapelsin, som jag bara för att han skulle lyssna på vad jag hade att säga försökte ta ifrån honom. Självklart blev fortsättningen en het fotbollsmatch i köket. Det hela slutade till slut med att Luc fick nog av mig, slängde mig över axeln och brottade ner mig i soffan i vardagsrummet..

Jag älskar Luc, vi kan säga vad som helst till varandra och vi låter varandra verkligen avreageras, utan att någon tar illa upp.

Jag har svurit revansch i apelsin-köks-fotboll nästa helg..

Bisous