Ett år i Frankrike

Vaknade utsövd och glad till bra musik (ja, som vanligt är jag oförskämt positiv) tänder sänglampan och tittar mig yrvaket omkring. Blicken fastnar på en stor svart fläck i mitt tak, hmm den där var inte  där igårkväll.. Det visar sig vara den största spindel jag någonsin sett. jag har utvecklat nya reflexer här, slå spindeln gråt och skrik i panik efteråt. Rycker åt mig närmaste cosmopolitan och drämmer till, men det blir ingen mosig fläck som jag önskar utan den ramlar ner på nedervåningen, lyckat. Då innebär det att jag har en massa tid att få panik. Sitter i min säng långa många minuter och tittar mig förskrämt omkring. Vilket monster..

Försiktigt smyger jag till slut ner på nedervåningen den här gången med matteboken (matteböcker är bättre som vapen än skvallertidningar) i beredskap. Kikar överallt och vänder mig hastigt om, som om jag förväntar mig att den ska vara bakom min rygg och säga bu! Överger mitt lilla hus och tröstäter min frukost.

När jag kommer tillbaka koncentrerar jag mig så mycket jag kan på radion, för att tänka på annat. Måste hylla Nagui et Manu ännu en gång för att göra mina morgnar så trevliga. Den här morgonen spelade de upp Boten Anna och så skulle man gissa vilket språk det var, helt sjukt! Skrattade så jag fick ont i magen. Svenska är verkligen omöjligt för de!

När jag kom ut från skolan för att cykla hem och äta lunch så regnade det, usch! Och jag är så kluven, vilken teori är den bästa liksom, att cykla snabbt och träffas av alla vattendroppar parallelt eller långsamt och träffas av färre? Det är frågan.

Kommer in genom dörren och blir nertacklad-slängd-på-golvet-omkramad av Luc iklädd knäskydd, mopedhjälm, morgonrock, och mina jättesolglasögon. Igårkväll fick jag återigen gå upp till honom och trösta, han hade fått fåliga betyg och nat hade hittat oangenäma bilder i hans ryggsäck. Han tycker om när jag kommer tassande upp i hans rum, klättrar halvvägs upp på stegen till hans loftsäng och kikar på honom mellan spjälorna. Slutligen lägger jag mig jämte honom tittar upp i taket och bara lyssnar på all hans ilska mot läraren, förklaringar till varför det inte gick bra, hur många mål han ska göra i sin fotbollsmatch. Det kostarmig ingenting och jag märker att han uppskattar det väldigt mycket att någon verkligen lyssnar uan att försöka få honom att ändra uppfattning.

Men han kan ju inte krama om mig som Jean, nej istället, så slänger han ner mig på golvet och viker ihop mig till en boll. Vem vann fotbollen i söndags?! Vrålar han skrattande. Ja, han är för underbar han också.

Nej, nu ska den här bruden äta!

Bisous