minst sagt stormig kväll
Det blev mamma-är-på-dåligt-humör-middag ikväll, vilket med andra ord betyder spaghetti med burkpesto. Nathalie åt inte ens med oss och alla var nedstämda, men som vanligt lika öppna och pratade om det som hänt. Jag hade rätt om att Luc hade mest delaktighet i det hela. Jag känner igen mig så i honom, när jag var lika gammal som han kunde inte jag och Pai ha en vanlig diskussion med varandra utan att vara sarkastiska, det är en del av att bli självständig antar jag, när det skär sig och man både vill och inte vill släppa taget. Denis hade visst lagt sig i lite klumpigt och katastrofen var ett faktum.
Jag övade mina färdigheter som diplomat; lyssnade på Denis idéer om uppfostran, höll varken med eller sa emot, lugnade Jean och Luc så att de slutade strypa varandra och kom i säng istället, sen gjorde jag i ordning en kopp te till Nathalie och gick in till henne i sovrummet. Hoppas att alla ska kunna sova gott inatt, för nu har jag gjort vad jag kan i alla fall.
Bisous
