Ett år i Frankrike

Fick ett sms av en person innan som tyckte att jag kunde pallra mig hem nu och käka chokladhjärtan och pussas lite, dagen i ära liksom. Jag skulle inte tacka nej, men jag har inte så himla mycke val än att stanna här. Istället för choklad sitter jag och föräter mig på wasa knäcke, och pussarna har bytts ut till vansinnestjut i mitt lilla hus, jag har upptäckt vad frigörande det är att få skrika av sig lite. Man måste hitta etoder få att få utsläpp av undertryckta känslor här. Under engelskan till exempel, då kan jag ju inte vråla rakt ut, så jag nöjer mig med att srkiva de absolut vedervärdigaste och fulaste ord och fraser jag vet och sen suddar jag ut de. Det hjälper lite i alla fall. Inte för att jag inte vill vara här, jag är fullkomligt nöjd och glad med mitt liv, men nio timmars skoldagar tar på nerverna. So much för romantiska och passionerade Frankrike.

Under sista kvarten i litteratur började Jonni höra röster. Eller rättare sagt en röst, som ett barnsom härmade en ambulans precis jämte mig. Hörde du petade jag på Marie, det var för en gång skull ganska hög volym i klassen nämligen. VA? Tittade hon fundersamt på mig. Nej inget, svarade jag förvirrat. När ljudet upprepade sig, kikade jag diskret under bänken. Precis som om jag förväntade mig att det skulle sitta en trallande unge där?!

Mitt klassråd är ikväll, så Nathalie kommer hem sent och berättar hur jag ligger till i mina ämnen efter andra trimestern.

Till alla mina älskade, tack för att ni finns!
Min familj! Systra mi!
Ema och Emli, en klass för sig!

Je vous aime plus que la vie elle-même!

Bisous