Ett år i Frankrike

Passerade en kvinna i en bil idag. en bil som vilken som helst, en kvinna som alla andra. det regnade så jag skyndade vidare på min cykel. Fortsatte framåt i min långfilm om mig själv. jag. min. ego. Tänk vad många miljoner eller i alla fall tusentals människor vi passerar utan att ens göra den minsta anmärkning på att de existerar. Och den enstaka gången vi faktiskt gör det, är det för att de ofta är i vägen, om inte i bil så är det på cykel eller gående. Det är inte det att vi ofta ser andra som besvärande som det här förundrar mig. Nej. Bara det att vi har så förbannat svårt att inse att JAG inte är världens medelpunkt.

Det är inte ofta man sätter sig in i någons perspektiv. 

Just den egentligen självklara detaljen som är så svår att acceptera; att jag inte är mer än en statist i ca 6 biljoner människors liv, av vilka de flesta inte ens vet att jag existerar.

Bara en ung tjej som passerar på sin cykel.