...
Uppdatering & Förklaring: Jag tycker inte om att bli lämnad. Jag vet det kan tyckas egoistiskt, för det är det. Men det känns som tiden bara flugit iväg, som den alltid gör när man har roligt. Jag vet inte varför jag ständigt har ögonen fulla av tårar idag. Kunde inte äta upp min frukost, ursäktade mig och gick och la mig på golvet i mitt lilla hus istället. Ont i ryggen, trött och ledsen, självömkade jag mig själv med ansiktet begravt i näsdukar. Livet var hårt och golvet kallt. Mami kom med varma kramar och mjuka ord. Jag är så lycklig att PimPim stannar..
Nu är det bättre efter att mina söta bröder kramat, klappat mig i håret, krossat mig i kortspel, och systra mi har masserat min hårbotten Du får inte gråta Jonna. Man mår bra av omtänksamhet, men jag känner mig som en väldigt tråkig person, och leendet når inte upp till ögonen. Sitter här och glädjer mig åt mitt gröna te (som mina vackra klasskompisar gav mig i julklapp), försöker undvika söta sliskiga mockachinos och jättelika lattar nu till det nya året. Tog upp löpträningen igår också, det är ju snart poolsäsong att se framemot, det värmer gott att tänka på det.
Det är inte det att mami, pai och manni ska åka som stör mig. Jag vet ju allt som finns här, inget nytt kommer hända. Men jag tror att jag saknar Nat och Denis, ordningen som finns när de är här. Att få känna vardag och att få gå på rutin igen, det är så skönt. Bedöva sig med plugg och gömma bekymmer och längtan under skolböckerna. Sex månader sen är jag påväg igen ju. Klarar jag examen så ska jag släppa allt den här sommaren, inte gör någonting. Ligga på Raukudd, sola, bada, grilla, i olika kombinationer och ordningar, till och med allt på samma gång. Har listat ut vad jag gör för att inte tänka på det som gör mig ledsen, jag sticker från nuet. Föreställer mig själv skyndande på gatorna i Bordeaux, myshelg med systra mi i Cardiff, trött och kämpande i Sydafrika. Men det slutar alltid med samma bild, en solnedgång vid min udde med Er, saltvatten i håret, brunbrända ben, marschmallows runt munnen och lyckligt leende..
En sommar igen.
Bisous
Dagen då Jonna bryter ihop på sitt kalla golv.
Nu är det bättre efter att mina söta bröder kramat, klappat mig i håret, krossat mig i kortspel, och systra mi har masserat min hårbotten Du får inte gråta Jonna. Man mår bra av omtänksamhet, men jag känner mig som en väldigt tråkig person, och leendet når inte upp till ögonen. Sitter här och glädjer mig åt mitt gröna te (som mina vackra klasskompisar gav mig i julklapp), försöker undvika söta sliskiga mockachinos och jättelika lattar nu till det nya året. Tog upp löpträningen igår också, det är ju snart poolsäsong att se framemot, det värmer gott att tänka på det.
Det är inte det att mami, pai och manni ska åka som stör mig. Jag vet ju allt som finns här, inget nytt kommer hända. Men jag tror att jag saknar Nat och Denis, ordningen som finns när de är här. Att få känna vardag och att få gå på rutin igen, det är så skönt. Bedöva sig med plugg och gömma bekymmer och längtan under skolböckerna. Sex månader sen är jag påväg igen ju. Klarar jag examen så ska jag släppa allt den här sommaren, inte gör någonting. Ligga på Raukudd, sola, bada, grilla, i olika kombinationer och ordningar, till och med allt på samma gång. Har listat ut vad jag gör för att inte tänka på det som gör mig ledsen, jag sticker från nuet. Föreställer mig själv skyndande på gatorna i Bordeaux, myshelg med systra mi i Cardiff, trött och kämpande i Sydafrika. Men det slutar alltid med samma bild, en solnedgång vid min udde med Er, saltvatten i håret, brunbrända ben, marschmallows runt munnen och lyckligt leende..
En sommar igen.
Bisous
Dagen då Jonna bryter ihop på sitt kalla golv.
Kommentarer
Trackback
