Ett år i Frankrike

Ha nu inga fördomar om innehållet i det här inlägget pågrund av dess titel.

Sitter här i det halvt nedsläckta köket, mami och pai gick just upp och la sig, medan systra mi, Luc och Dydy har Pirates of the Carribean maraton på bioskärmen i vardagsrummet. Köpte hela triologin idag, skönt att trösta sig med eftersom jag verkligen älskar karaktärerna. Har druckit mitt te och diskuterat ännu mer tiden som kvarstår här med mig själv.

Har kommit fram till att det är ju för konstigt egentligen att jag gråter över en liten detalj som att familjen ska återvända till Sverige. Vi har upplevt två underbara veckor tillsammans, en mysig jul och nyår, god mat och massa pratstunder. Vad är det jag tror kommer fattas mig imorgon när de åkt? De är ju bara där de alltid har varit, och alltid kommer att finnas. Hemma, inom räckhåll och för att ge stöd. Det har pratats mycket om sommaren, hur jag kommer behöva varva ner efter det här. Men varför gnälla om det nu egentligen? För ärligt talat, har jag det inte väldigt bra just här och nu? Det där med att jag skyndar iväg till framtiden för att slippa nuet, försakar nog mer ont än vad det gör nytta. Tillåter du dig inte att ha ont, så tillåter du dig inte att njuta fullt ut heller. Bedövad är inget sätt att leva på.

Tror att min kroniska prestationsångest sätter in lite extra när jag blir stressad. För jag har faktiskt insett faktumet nu. Jag kommer nog aldrig bli botad från det, att alltid försöka bekräfta mig själv genom mina prestationer. Egentligen är det nog ganska normalt, och kan jag rikta det mot något positivt så kan jag komma långt.

Man måste bara tillåta sig att känna people! Känna fullt ut, och framförallt acceptera det man känner. Idag är jag ledsen för att min familj ska åka, okej gråt då, snörvla och självömka. Efter regn kommer solsken, efter tårar kommer skratt, det är oundvikligt, det är livet, c'est la vie! Därför lovar jag att jag ska känna de här månaderna ända in i märgen!

..och när jag blir stor ska jag bli pirat.

Bisous