Ett år i Frankrike

Kalla mig melankolisk, eller smått apatisk. Lite disträ kanske, men inte ledsen. Kalla mig sådant som jag kan bortförklara med trötthet, att jag känner mig lite hängig bara. Sådant som lätt kan strykas över med ett leende. Men inte ledsen. Det är för känslomässigt, och jag har faktiskt inte tid med det just nu. Jag är väl aldrig ledsen förresten? Varför skulle jag vara det? Jag har alltid varit för glädje och skratt. Det ger mer än tårar och ångest. Vida berömd för min optimism, your very own Little Miss Sunshine, eller Miss Brightside om ni så vill. Se det från den ljusa sidan liksom. Det gör ju allt mycket lättare, men varför är det då så svårt?

                      Är man ledsen så har man rätt till självömkan. Jag avskyr det ordet, det ligger fel munnen. Som en bön; tyck synd om mig! Jag vill inte ha rätt till självömkan, och jag vill verkligen inte att någon tycker synd om mig. Att bli sedd på det där sättet, med ögon fulla av stackars stackars dig och en mun som säger om jag bara kunde göra något. Nej, jag vill inte ha det! Jag vill inte ha din förståelse!

                      Rör inte vid mig, sträck inte ut armarna för att hålla om mig. Jag vill inte ha någon beröring. Kom inte nära, håll ditt avstånd, låt mig vara ensam med min storm i mitt vattenglas.

                      Jag är så rädd att det ska smitta. Jag vill inte göra dig ledsen.