Ett år i Frankrike

Kanns sa konstigt att lasa alla andra personers bloggar av oss som deltar i ett ar i frankrike, de flesta har akt hem, eller skrivit ett sista inlagg i sin blogg. jag tror att jag har blivit lite for medryckt av stamningen infor bacen (nu nickar alla medhallande framfor skarmarna at mitt lojliga beteende de sista tva manderna (jag vet att jag har nog betett mig lojligt till och fran under hela aret men nu pratar vi just om prestationsangest). Jonni behover tas ned pa jorden (eller upp till Sverige). Egentligen sa borde jag inte kunne klara det, glida in som pa ett bananskal sista aret i den tolvariga skolutbildningen i ett annat land och klara deras slutexamen, det borde inte vara mojligt. Darfor sa har jag nu tagit lite distans till den har hysterin och bestamt att det numera ar ett socialt experiment.

Hypotes nr 1: Klarar jag det inte sa visar det pa att den franska utbildningen anda ger nagonting de forsta elva aren som ar vart att komma ihag. Det finns en sorts utveckling hos eleverna som kravs for att man ska klara det anda ut.

Hypotes nr 2: Jag klarar det.

Bisous