Ett år i Frankrike

365 dagar har passerat sedan jag sist skrev en sammanfattning av året som varit. Jag vill inte tro att det är sant, det har gått skrämmande fort den här gången. Sist satt jag i Nässjö framför datorn och bläddrade i min använda kalender, ett av mina käraste föremål. Kan verka något paradoxalt, eftersom jag är så för spontanitet men så är det i alla fall. Nu sitter jag här i min säng 228 mil därifrån, i ett litet hus som jag kallar för mitt, med fyra nya bröder som fortfarande sover gott i sina sängar, en PimPim som försöker hjälpa till att skriva, och med ett helt litet nytt liv uppbyggt omkring mig. Hur hamnade jag nu här?

Januari: Jag festade ännu ganska ordentligt under början av året, inget allvarligt, det var kul! Överallt på sidorna står också "Träna" "Springa" och liknande, hade kommit igång med förberedelserna för Göteborgsvarvet med Aline. Ett toppen sätt att fokusera på något nyttigt med mitt tränande. Det hade börjat sökas stipendium lite smått till Frankrike, men stipendiet var ännu inte mitt så brevlådan var under högsta bevakning.

Februari: Började ta pluggandet på ännu mer allvar, (som om jag inte gjort det förut?). Jag blev kallad till intervju i Stockholm angående Frankrike, minns att jag kände mig jättestolt när jag åkte tåget själv, stora damen! Om jag bara visste vad som komma skulle. Varvade allt detta med förberedelser till Thailand, och massa mys på soffan med Ema, Emli och Pontus!

Mars: Började skaka rumpa till salsarytmer på fritiden, det var trevligt, men det roligaste var ändå att kolla in instruktörens klackar varje gånger, herregud!! Praktiserade som student på Växjös underbara universitet, bodde hos snälla Elisabeth (hör och häpna kände jag mig världsvan!?). I slutet av månaden åkte jag utomlands för första gången i mitt liv (räknar inte färjan till Danmark). Det blev Thailand för att besöka de underbara kusinerna. Åt frukt i tonvis, häpnades över sociala skillnader, stark mat, billiga kläder och det absolut bästa, korallrevssnorklingen! Mitt i alltihop under drömsemestern får jag mejl från Internationella Programkontoret, jag var antagen! Man hade även valt ut Mont de Marsan som mitt nya hem, jag visste inte vad jag skulle tro men var fylld av ren lycka.

April: Första halvan spenderades fortfarande i Thailand, så vi kom hem någon gång i mitten av månaden. Tidningen kontaktade mig angående stipendiet och jag hade fullt upp att tenta av svenska b. Och alla andra prov också för den delen..

Maj: Jobbade på allvar med att söka stipendier, utan så mycket lycka dock. Det var slutspurten innan Göteborgsvarvet och den 12e blev det springa av. 21 km senare var jag ett enda stort leende! Det blev en riktig tjejresa hem till Gotland för några dagar, bara för att få vara lite nostalgisk och få sig en aptitretare för vad som komma skulle. Det finns inget bättre än att komma hem till ön. Det traskades runt på ännu svala gator i vårsolen, och badades fötter på Raukudd. Mami, Manni och jag åkte upp till Stockholm för en informationsdag om Frankrike, och så passade vi på att träffa Jennifer och Juliette!

Juni: Sommarmånaden kom hastigt och längtan bort från Nässjö var tyngande. Det ordnades avskedsfest för mig och Aline med världens bästa Spa0508, men jag insåg inget av vad det betydde (lämna det här?). Massa fina balpar tog studenten, men de finaste var Pontus och Ema. Den 15e lämnade jag Brinellgymnasiet utan att veta om jag skulle vara tvungen att komma tillbaka, fast det var jag nästan säker på att jag skulle. Den 19e fick jag äntligen, äntligen komma till Gotland! Emli och sedan Ema kom några dagar senare och lyckan var ett faktum, som det alltid är när det gäller oss.

Juli: Under en tältning på stranden för gamla goda tiders skull, så gjorde jag en ny upptäckt. Världen är full av konstiga sammanträffanden, eller vågar man tro att det var meningen, ödet. Det var sömnlösa nätter för Raukuddsbrudarna och lata dagar i solen (som inte riktigt ville titta fram tillräckligt mycket). Kafka och Emile Zola blandades med sommarfester och skratt som aldrig tystnade innan gryningen. Jag cyklade mellan Hellvi och Storugns på vita faran iklädd bikini, shorts, t-shirt och ett leende. Åt tortellini på minst sagt oväntade tider på dygnet.

Augusti: ..kom hastigt men inte lustigt. En vecka i Nässjö som förgylldes tack vare Pontus, åkerskolans basketplan och min tv-soffa. Men det var ännu inte slut, Raukuddsbrudarna hade ännu ett ess i rockärmarna och drog själva till ön med bilen full av mat för 196 kronor. Det blev tofta, sudersand, ännu mer Hellvi för mig, och världens bästa Jesper joinade oss. Såg Hitta nemo, och hitta nemo och.... Hitta nemo. Åt kinderägg så det sprutade choklad ur öronen, skrattade så vi fick magrutor och slappnade av så att de försvann igen. Den 20e var det avsked som ännu ger mig väldigt ont. Utan pardon slängde jag mig på tåget till Stockholm, flyget till Bordeaux, och tåget till Mont de Marsan. I chock för hur stor världen verkligen är adapterade jag mig lugnt och nöjd med pool och värme.

September: Det blev en roadtrip i Spanien under fem sex dagar. Vågor, vin och vattenpipa! Beatles i en krasslig kassettbandspelare. Gick ner i vikt på grund av det enda målet mat om dagen. Skolan började och Dylan skötte allt! Storögt gjorde jag allt som man sa åt mig att göra, utan att alltid fatta varför jag gjorde det. Blev helt plötsligt vuxen, bara för att jag levt arton år på jorden. Dylan lämnade mig och stack till Cardiff på gott och ont, vem skulle nu hålla koll på alla nycklar?

Oktober: Skaffade kodlås i Dylans frånvaro och kom på att den franska examen inte var så dum ändå. Började plugga hårt och varva med sena nätter på 1900 och härliga vänner. Blev extern och drog till Storbritannien för att hälsa på storebror. Det blev två intensiva snyltveckor och jag fick en massa nysa kontakter, samt föll pladask för den fina staden Cardiff. Till slut fick jag träffa min Ema!!! På en tunnelbanestation i London stod två skrattande, skrikande, gråtande kramandes tjejer, och jag fick äntligen avreagera mig. Längtan till Sverige satte konstigt nog in och vi torterade oss med bilder, minnen och nostalgi.

November: Kom lyckligt hem till Frankrike, mer motiverad och ambitiös inför bacen. I mitten av månaden skapade jag min helt egna lilla familj genom att adoptera PimPim. Plugg, vänner och cykelturer. Men ändå grått som november brukar vara.

December: Som jag längtade efter den sista månaden på 2007, kanske just för att jag ska få börja om snart. Trött och kämpande släpade jag mig själv framåt. Jag vet att jag med min vilja kan klara mycket och självdisciplinen är det ingen brist på, men då gäller det att jag lever i nuet. Och mitt personal statement hindrade det ganska ordentligt. Nat och Denis stack till Australien och huset blev inte lika prydligt längre. Dylan kom hem! Till slut fick jag träffa min mami, Pai och Manni!! Dagar av sol och shopping i spanska San Sebastian och promenader i vackra Bordeaux (jag är helt kär, vilken stad! Det gav motivation inför universitetsansökan).

Så det var det året. Tänker fortfarande mycket på tältningen och personen som jag delade många stunder med i somras, han säger att han tänker på mig också och att jag kommer hem snart. Jag antar att han har rätt, det kommer gå snabbt nu. Det hisnar i magen när jag tänker på det, som om jag sitter i en jättelik berg och dalbana, den började i Nässjö men var ska den sluta?

Var den än gör det så vet jag att det blir bra och slutar lyckligt, för det blir ju faktiskt vad man gör det till.

Har inte kunnat äta normalt efter filosofin igår, (eller egentligen inte sedan storebror kom hem). Vi såg en film om specism, inte rasism eller sexism, nej specism. Vi är alla människor specister, sjuka äckliga varelser som tror att vi är högre uppsatta än djuren. Vi ser de som underlägsna, endast för att vi inte har kommit lika långt i vår evolution som dem. Vi tar upp hela planeten snart, och klagar på att maten inte räcker till till alla. Hur ska vi kunna "producera" mer boskap, mer kött, mer levande varelser att kunna döda, fördela orättvist och sedan slänga på hög i massgravarna vi kallar soptippar.

Även det faktumet hur många husdjur som blir övergivna varje dag, det är helt och hållet vårat fel också. Sterilisera och kastrera era djur! Argumentet "jag vill att min älskling ska uppleva samma lycka och mirakel som jag en dag" alltså faktumet att fortplanta sig. Okej, så istället för att förminska antalet hemlösa svältande djur så låter vi vår katt/hund föda en kull. Möjligtvis behåller vi en eller två, och de vi inte kan sälja, mördas. Det är ju bättre så eller hur? Och har man inte råd med en spruta, så finns det ju smidiga gaskammare att ta till. Det är en billig metod och tar bara upp till tjugo minuter för djuret att dö.

Det handlar ju även om hur vi klär oss, päls och läder. Korna i indien som man bryter svansarna av om du lägger sig ner i transporterna de måste hela tiden plågas igen den långa resan levande till slutstationen, där man sågar upp halsarna på dem och låter dem blöda till döds. Kycklingar som man bryter av näbbarna på, vi vill ju inte att de ska äta varandra, det är ju vår uppgift. Eller griskultingarna som man klipper av öronen, svansarna och drar ut tänderna på. I löpande band görs detta effektivt och utan bedövning (för det kostar ju pengar). Producera mera! Konsumera mera! döda mera.

Nej, det är inte faktumet att vi äter kött som stör mig. Jag har varit vegetarian, och blev sjuk av det. Djur äter andra djur, det är meningen med en varierad kost. Nej, faktumet är hur sadistiska vi är. Avsaknaden av respekt för andra varelser är chockerande. Ser ni nu parallellen mellan utrotningen av judarna? Gaskammare, mördandet, massgravarna, utnyttjandet och kränkandet. Utan tvekan ser vi oss som bättre, intelligentare och starkare, bara för att vi inte hör och styrs längre av de instinkterna och rösterna som djuren hör, eller har vi ännu inte haft tid att utveckla den hörseln eller känsligheten. Det finns "humana" och "djuriska" sätt att döda på. Varför räknas de "humana" som de goda sätten kan man fråga sig när man ser vad som sker i slakthusen. Strupar som slits upp och sedan kastas djuren fortfarande levande ner i mörka hål, eller hängs dinglande på krokar. Levande, medvetna.. När människor dödar, vet vi att vi tillför lidande. När djur dödar så gör de det endast för behov.

Djur än inte underlägsna, eller dumma. De är bara andra nationer, japanerna utnyttjar delfinernas starka band inom flocken när de massakerar dem, de utnyttjar faktumet att en delfin aldrig överger en familjemedlem, även om det innebär att den blir släpad levande efter en skåpbil. De är andra nationer som existerar och lever här i precis som vi, fast i tiden här på jorden. med oss..

Jag vill att ni går in på www.google.com och söker på earthlings och klickar er in på filmen. Jag vet det är 95 minuter av tortyr för oss kan tyckas, men då kan ni ju föreställa er hur det känns för djuren.

Med en skål rykande te i händerna och ett varmt leende på läpparna tänker jag på en helt fantastisk grupp människor. I två år fick jag vara en del av en sån toppen mysig gemenskap. Alla så olika egentligen, men alltid positiva och öppna. Kommer aldrig glömma våra fikaonsdagar, eller diskussionerna under lektionerna. Det är inte ofta det stämmer så bra mellan så många, snacka om dynamik!

För att inte tala om all kreativitet, jag menar hur många rappar under ett Luciaspektakel?

Nej jag glömmer er aldrig, och i sommar när jag kommer hem är ni alla inbjudna till "spa0508 goes simple life" vilket innebär att vi smäller upp en massa tält på Gotland vid min stuga och njuter av vad ön har att erbjuda! Snälla kom dit allihop och jag lovar att det kommer bli underbart, för det är det alltid med spA0508.

Jag älskar er!

Jag har blivit grisig! Är väl inte världens prydligastemänniska i vanliga fall, men när det gäller att tvätta mina kläder själv så är det katastrof. I Sverige så är det mami som gör det åt mig, allt jag gjort på min höjd är att lägga de i tvättkorgen. Här däremot har jag ännu större yta att sprida ut mig på och det är jag själv som måste tvätta och stryka. Det har resluterat i att jag bökar runt som en gris på övervåningen efter något som inte luktar illa för det gapar ämligen tomt i garderoben. Jag har aldrig likadana strumpor längre heller, men det löser jag på ett lätt sätt, ska fortsätta att köpa endast vita för då spelar det ingen roll om de blir omaka eller inte.

eller så kan jag ju helt enkelt börja tvätta oftare?

Bisous

Känns som om livet bara består av torsdagmorgnar och fredagkvällar, det rusar förbi med andra ord!

De två sista lektionerna i veckan är spanska och engelska, har två helsköna killar i de kurserna, sådär rikitigt omogna som man inte kan låt bli att skratta åt en fredagseftermiddag när koffein och energi nivån står på minus. Det kan inte hjälpas. Och Vincent och jag har någon övernaturlig telepatisk kommunikation, men sen kan han prata med hela ansiktet. Har nog aldrig sett någon med så utrycksfullt anlete (har aldrig använt det ordet förut i hela mitt liv). Riktigt charmtroll. Och Flavien som är så blyg och kikar under lugg på mig men ler snällt även fast hans kinder blir knallröda så fort jag ler tillbaka. Vilket radarpar, utan de skulle det vara riktigt jobbigt.

Nu är det julklappstillverkning och plugg som står på listan, ska även ha lite rimverkstad här i helgen.

Tack Cecilia & Fridah! Hoppas ni får toppenmysiga fredagkvällar också! (alla ni andra för den delen med!)

Bisous

Det blev mamma-är-på-dåligt-humör-middag ikväll, vilket med andra ord betyder spaghetti med burkpesto. Nathalie åt inte ens med oss och alla var nedstämda, men som vanligt lika öppna och  pratade om det som hänt. Jag hade rätt om att Luc hade mest delaktighet i det hela. Jag känner igen mig så i honom, när jag var lika gammal som han kunde inte jag och Pai ha en vanlig diskussion med varandra utan att vara sarkastiska, det är en del av att bli självständig antar jag, när det skär sig och man både vill och inte vill släppa taget. Denis hade visst lagt sig i lite klumpigt och katastrofen var ett faktum.

Jag övade mina färdigheter som diplomat; lyssnade på Denis idéer om uppfostran, höll varken med eller sa emot, lugnade Jean och Luc så att de slutade strypa varandra och kom i säng istället, sen gjorde jag i ordning en kopp te till Nathalie och gick in till henne i sovrummet. Hoppas att alla ska kunna sova gott inatt, för nu har jag gjort vad jag kan i alla fall.

Bisous

Satt för någon timme sen med min kopp te, i soffan framför brasan, Mozart spelades i högtalarna och katten njöt i hängmattstolen. I sådana stunder får jag gåshud och ett leende sträcker sig från öra till öra. Nathalie pysslade runt omkring med julpyntandet, hängde upp en girlang där, tände en ljusstake där, nynnandes till musiken. Det är verkligen inte som de andra jularna, i Sverige så är det mer en julrevolution, mami talar om för pai att nu MÅSTE han hämta in lådorna med pynt. Sen hetsar manni och jag runt mellan köket och våra rum. Trötta, glada och omgärdade av tomtar, änglar och julkulor sjunker vi sedan ner i soffan med glögg och lussebullar.

Här är det mer något av en julreformation. Det har under de senaste veckorna dykt upp en julkrans, julstrumpor lite allt möjligt lite då och då. Men jag tycker om det också. Vände mig om innan och tittade på regnet som öste ner utanför. Intill mig stod en fönsterljusstake och precis utanför fönstret blommade fönsterlådorna i solskenet som tittade fram mellan skurarna. Inte den vanligaste synen för mig såhär andra advent.

Slängde en blick omkring mig när jag var på övervåningen i mitt lilla hus. Jag insåg hur mycket jag verkligem trivs här än en gång, just för att jag gjort det till mitt eget. Flyttat sängen, hängt upp lite foton på mig och Clo på 1900, lite bilder på Sparra och Shrek, två brev från Aline och en teckning av Pai(!).

Hemma är inte där du är född, eller där du växt upp, inte ens där du har din familj. Nej, hemma är just där du tillåter det vara.

Bisous!

jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en långpromenad 
jag skulle låta blicken möta andra ögon
i en främmande stad 
jag skulle inte ha så bråttom
med att träffa nån ny 
jag har rätt mycket med mig själv
precis som du
jag skulle andas i det tomrum som blev över
om du lämnade mig nu 

jag skulle sitta på ett tåg mot Paris
och låta Stockholm va
jag skulle få den tiden över för mig själv
som jag sagt att jag vill ha 
jag skulle unna mig att drömma
hundra mil genom Europa
om en främling
lika tillitsfull som du
jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
om du lämnade mig nu 
jag skulle kunna leva utan den där blicken
som får mig ur balans 
jag skulle sakna den där stunden som vi har
när vi till slut har blivit sams 
jag kanske skulle söka upp
kontakter som jag tappat
som jag varit med
förut nånstans
jag antar det finns nån du skulle ringa
om jag inte fanns
jag kanske skulle leta upp nån yngre
som en fjäder i hatten 
det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten 
men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu..

Vaknade utsövd och glad till bra musik (ja, som vanligt är jag oförskämt positiv) tänder sänglampan och tittar mig yrvaket omkring. Blicken fastnar på en stor svart fläck i mitt tak, hmm den där var inte  där igårkväll.. Det visar sig vara den största spindel jag någonsin sett. jag har utvecklat nya reflexer här, slå spindeln gråt och skrik i panik efteråt. Rycker åt mig närmaste cosmopolitan och drämmer till, men det blir ingen mosig fläck som jag önskar utan den ramlar ner på nedervåningen, lyckat. Då innebär det att jag har en massa tid att få panik. Sitter i min säng långa många minuter och tittar mig förskrämt omkring. Vilket monster..

Försiktigt smyger jag till slut ner på nedervåningen den här gången med matteboken (matteböcker är bättre som vapen än skvallertidningar) i beredskap. Kikar överallt och vänder mig hastigt om, som om jag förväntar mig att den ska vara bakom min rygg och säga bu! Överger mitt lilla hus och tröstäter min frukost.

När jag kommer tillbaka koncentrerar jag mig så mycket jag kan på radion, för att tänka på annat. Måste hylla Nagui et Manu ännu en gång för att göra mina morgnar så trevliga. Den här morgonen spelade de upp Boten Anna och så skulle man gissa vilket språk det var, helt sjukt! Skrattade så jag fick ont i magen. Svenska är verkligen omöjligt för de!

När jag kom ut från skolan för att cykla hem och äta lunch så regnade det, usch! Och jag är så kluven, vilken teori är den bästa liksom, att cykla snabbt och träffas av alla vattendroppar parallelt eller långsamt och träffas av färre? Det är frågan.

Kommer in genom dörren och blir nertacklad-slängd-på-golvet-omkramad av Luc iklädd knäskydd, mopedhjälm, morgonrock, och mina jättesolglasögon. Igårkväll fick jag återigen gå upp till honom och trösta, han hade fått fåliga betyg och nat hade hittat oangenäma bilder i hans ryggsäck. Han tycker om när jag kommer tassande upp i hans rum, klättrar halvvägs upp på stegen till hans loftsäng och kikar på honom mellan spjälorna. Slutligen lägger jag mig jämte honom tittar upp i taket och bara lyssnar på all hans ilska mot läraren, förklaringar till varför det inte gick bra, hur många mål han ska göra i sin fotbollsmatch. Det kostarmig ingenting och jag märker att han uppskattar det väldigt mycket att någon verkligen lyssnar uan att försöka få honom att ändra uppfattning.

Men han kan ju inte krama om mig som Jean, nej istället, så slänger han ner mig på golvet och viker ihop mig till en boll. Vem vann fotbollen i söndags?! Vrålar han skrattande. Ja, han är för underbar han också.

Nej, nu ska den här bruden äta!

Bisous

Jonni är påväg att bli sjuk, då visar sig ännu en tydlig kulturskillnad.

Jean: mamma ge Jonna en aspirin hon har ont i huvudet!

Nathalie och jag går upp för hon ska visa mig medicinerna. Tre fullpackade verktygslådor! Hon drar ut en av de och börjar plocka upp ask efter ask och förklara. För mig är allt samma sak men med olika styrkor.

Fransmän fårgor aldrig vad som kan vara fel, de bara gör det de måste för att stoppa det. Mami kommer bli alldeles prillig när hon läser det här, hon hatar piller och mediciner. Nu ska jag krypa i säng och vila mitt stackars huvud. Troligvtis beror det på mitt minimaraton av andra avenyn i nättras. Kunde ju inte sluta mitt i den kyssen!

Bisous

Stina: Hej! Jag funderar på att åka på ett utbytesår i Frankrike, men är lite osäker. Om du skulle kunna svara på några frågor skulle det vara jättebra:) Vilken organistation åker du med? Är du glad över att du har åkt? Är det jobbigt med franskan, skolan, och att lära känna folk? Tack på förhand! //Stina

Dags för frågestund, hoppas det var okej att jag svarar såhär Stina, det är nämligen så att min mejl krånglar som bara den, samt att jag fått den här typen av frågor innan, och här kan ju alla läsa svaren! Och jag svarar mer än gärna, jättekul att det finns folk som hittar hit!

Organisationen jag åker med är i själva verket ingen organistation, utan ett sorts statligt stipendium. Som ni kanske märkt så är det ganska dyrt att åka med företag, i alla fall var det för dyrt för min familj, men med hjälp av stipendiumet som jag fick genom att skriva en presentation av mig själv på franska, utifrån den blev jag sedan vald att komma på intervju i Stockholm. Till sist så valdes 25 ungdomar ut till det här utbytesåret. Det är ingen summa pengar man blir tilldelad utan mer att allt organiseras åt dig utan att du behöver betala. Jag betalar dock min värdfamilj 152 euro i månaden, i och med att jag inte äter i skolan så betalar jag heller inget för skolmaten. För mer information klicka er in på www.programkontoret.se och sök efter ett år i Frankrike. De har även utbyten med andra länder.

Jag tänkte faktiskt just på den här frågan idag, är jag glad att jag åkte? Behövde inte tänka, visste redan att svaret var: ja, för det här är det bästa jag gjort i mitt liv hittills. Så enkelt är det faktiskt.

Franskan har inte varit något större problem, bara man är beredd på att göra bort sig, säga fel och vara hämmad i sitt sätt att uttrycka sig. Men det är ingen fara, så länge man har tålamod med sig själv, och accepterar sina missförstånd för var de är, bara missförstånd. Jag kan alltid göra fel, men jag kan aldrig vara fel! 

När det gäller skolan så är det bara att göra allt lärarna säger med ett respektfullt leende. Var artig och korrekt, och ja, lyd helt enkelt. Men även här gäller det att vara snäll mot sig själv och inte ställa omöjliga krav. För tänk på att den franska skolan faktiskt är raka motsatsen till den svenska. Det enda som betyder något är metoden, hur du formulerar dig, aldrig vad du vill få fram.

Jag älskar franska ungdomar! Här har alla varit öppna mot miiyogfphju (<--min lillebror bestämde visst för att göra ett intryck också), mot mig ville jag säga. Även här gäller det att vara flexibel och anpassa sig. Men det gäller bara att vara öppen själv, den gyllene regeln funkar klcokrent! Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Lite klyschigt kanske, men hellre en klyscha än en lögn.

Hoppas detta var lite till hjälp, och fråga igen om det är något som är otydligt eller som ni vill veta mer om.

Bisous!!