Ett år i Frankrike

Så oändligt tom. Eller snarare tömd. Oroa er inte ni ska få er förklaring, men jag är inte så snabbtänkt för tillfället och jag vill formulera det här så bra som möjligt så ni förstår hur det känns. Hur det känns att sitta sex timmar i en provsal under en och samma dag. Omgiven av hetsande pennor, förtvivlade suckar, varenda andetag en frustration. Jag klarade mig igenom litteraturen också, men mer än så var det inte. Hade gjort slut på mina fina inledningar och slutsatser, jag svarade rätt och slätt, synd bara att rätt och slätt inte är något som uppskattas här. Den största utmaningen jag stötte på var ändå frestelsen att slita fysik och biologi provet i bitar, käka upp det, resa mig upp och lämna provsalen vrålandes att jag sticker nu, jag har ett liv i Sverige som passar mig utmärkt!! En anmärkning, det var en frestelse bara, jag gick inte helt ut med min lilla utsvävning. Nej, jag stängde av känslorna helt och gjorde vad läraren bad om, lovade mig själv att vara uppmärksam nästa gång. Problemet var att man inte fick skriva biologi och fysik svaren på samma papper.

Så fort jag kom innanför vår rostgröna port, var min hjärna mörbultad, tömd och självömkande (märk väl) skvalpade den omkring i sitt bad innanför mitt pannben. Medan resten av kroppen hade förtryckta känslor och energi som ville sig leta ut ur mina lungor. Svalde mitt vansinnesvrål och tog mig på något sätt in i köket. Jonna du behöver en cykeltur! Utropade Denis när han fick se hålögda mig. Ja. Svarade jag så som jag alltid svarar på allt här. Förresten hade han istället sagt Jonna du behöver hoppa från ett höghus. Så hade jag lugnt hållit med. Som tur var så föreslog han inte det. Och utan den där cykelturen så hade jag nog kommit på idén själv, så jobbigt mådde jag.

Efter cykelturen blev det ännu ett samtal till Sverige, ringde en snabbis innan jag cyklade också, men det är en överdrift att kalla det samtal. Har just marinerat mig i ett riktigt hett bad med badkulor och Winnerbäck på för fullt på stereon. Underbart och helt fantastiskt! Känns dock som om jag förlorat huden helt, smälter ihop här på sängen.

Imorgon är det fredag, och ni vet ju vad det betyder. Moulin Rouge! Självterapi på hög nivå, skratta en skvätt, och gapgråta, det somnar man gott av med en kopp te i magen.

Lite plugg typ fram till lunch.

en sväng till Lacoste.

sammanställa ett fint brev till mina underbara klasskompisar i Sverige (det kommer nog inte bli lika fint  

som deras men jag ska göra mitt bästa).

Plugga lite till.

Gå på bio.
 

Sova!

Väntade länge och väl på att Nathalie skulle komma hem från mosaikkursen. Kurade framför brasan och var fullkomligt nöjd med att ha tråkigt, det är världens lyx egentligen. När hon väl kom hem så annonserade hon att det blir anarkist middag. Chacun fait son truc. Var och en gör sin grej. Man äter det man känner för. Jean slängde sig på telefonen och beställde pizza, men en fredagkväll klockan nio så har de det ganska körigt. Jag orkade inte vänta och gjorde en riktig delikatessmacka med lufttorkad skinka, olika ostar och fräsch gurka. Till efter rätt blev det fromage blanc med jorgubbsylt. Jean gav upp pizzaväntandet och lagade sin andra favoriträtt; nudlar. Nathalie nöjde sig med en stor mugg varm mjölk och syltmackor. Den enda som inte uppskattade anarkistmiddagen var inte helt oväntat Denis. Gnällande (eftersom han är helt oduglig i köket) tog han en bit bröd och bestämde sig för att göra slut på vårt ostförråd, bara för att vara jobbig.

Kan ju erkänna att jag var avundsjuk på maten i Nässjö dock. Skaldjur och kladdkaka med vitchokladmousse. Hur som helst nu ska jag kolla Moulin Rouge och gotta mig med mitt favorit te.

Hur var det nu med fransk matlagning?

Bisous!

när sommaren kommer
skall jag visa dig bättre dar
när natten är varm
och himmelen är lila och klar
nu reser vi bort
nu tar vi oss tiden det tar
när sommaren kommer
jag lovar dig
bättre dar
skall du fråga mig då
om jag har några löften
och lova när hösten är här
eller låter vi natten få vara
stilla den är
jag vet att du

inte vet vad du längtar till
men när sommaren kommer
så åker du vart du vill
när sommaren kommer
kanske vindarna blåser igen
och likgiltigheten
och stilltjen
som plågar oss än
försvinner en kväll
och vinet får ny smak igen
när sommaren kommer
bättre dar, min vän
skall du grunda en plats
i hjärtat, ett minnesmärke
för allt som hänt
eller dricker vi ur
och känner att vinden har vänt
gatorna här gör ej bara utled och van
när sommaren kommer
så åker vi långt från stan
asfalten hetta
och resan är framför oss än
när sommaren kommer
så går vi den vägen igen

Dagens sprudlande aha-upplevelse

Det är möjligt att uppleva något som vackert men samtidigt kunna säga Nej, jag tycker inte om det. För skönheten är subjektiv, den är personlig och alla har vi våran egen smak. Varför vi ändå kan inse att ett objekt har en viss skönhet är för att det är symmetriskt, det lever upp till en viss harmoni. Harmoni är matematik, hur mycket jag än vill säga motsatsen. Naturen har använt sig av matematiska formler i alla sina skapelser. Vi finner landskapens skönhet, det vackra i en ros. I en melodi så kan vi höra om det är falskt, avsaknaden av harmoni är påtaglig. Naturens skönhet är oberoende av tiden, andra är det inte.

Ordet Fashion Victim fick en helt ny innebörd idag. Hur kommer det sig att vi kan klä kvinnor till horor och rätt och slätt avguda det just för att det är; mode? En sak måste ni ha klart för er, mode är inte estetisk smak. Mode är ett påhitt för att  sälja, profitera genom hjärntvätt. Äkta skönhet kan aldrig sluta vara vackert. Hur kan då mode betyda skönhet om det skiftar konstant?
 
Mourir esthétiquement, att dö estetiskt. Vår epok älskar provokation. Romantiken har passerat, renässansen kommit och gått, och nu älskar vi hyperprovokationen. Signera en urinoar och ställa ut den på museum, ställa en stol på en piedestal och låta en likadan stå jämte, vilket är "verket"? Det mest extrema är dock att dö estetisk. Begå självmord på ett konstfullt sätt. Jag lämnar er att själva reflektera över detta.

Kan man förresten påstå att modeller som svälter sig själva, lider estetiskt?

Istället för att ha sådan ångest inför vad jag ska göra i höst så ska jag börja njuta av alla möjligheter som finns. Bara för att jag söker så är ju inte det ett fast beslut. Idag ska jag inte tänka på något som gäller framtiden, ska plugga och springa en runda. Först smörja in mina vader och smalben med zon. Får så sjukt ont när jag springer nämligen.

Skickade en förfrågant till Potnus nu i morse, han kommer tro att jag är helt galen. Men vadå är han beredd att följa med mig till Sydamerika så borde ju Nya Zeeland funka lika bra. Oroa er inte jag bara känner mig för vad jag har för alternativ. Helst skulle jag vilja att Ema och Emli följde med också. Det är bara det att de inte kommer tro på mig att det går att ordna så smidigt. Vi får se vi får se.

Det blir en resa till Paris om tre veckor bara över helgen, men det är ett välkommet avbrott. Nästa helg har jag nog huset för mig själv eftersom familjen ska sticka och åka skidor, jag har plugg..

Bisous!

Svar till Maria och hennes underbara kommentar!

Det är så härligt när man stressar hem efter en fullspäckad förmiddag, skyndar in på bloggen efter lunch och möts av så peppande ord! Jag vet att du skulle våga! Man måste bara hitta något som passar en själv. Det kanske inte är ett helt år man måste vara borta första gången, kanske ska man vara på en plats där det finns svenskar? Möjligheterna är oändliga! En sak kan jag dock lova dig, jag kommer inte att sluta blogga. En daglig dos svenska som går ut på att avreagera sig, det kan inte finnas bättre terapi här, där jag känner mig som en konstant ja-sägare (påminn mig om att jag har en hel del att säga om det ämnet senare).

Apropå vädret. Somnade igår rädd att taket skulle regna in eller i alla fall blåsa av. Åskan dundrade precis utanför fönstret och PimPim sov på mig mage (vart är hon nu förresten?). När jag går upp i morse för att äta frukost lyses himlen fortfarande upp av jättelika blixtar. Det är kustvädret som drar sig över oss. Det åskar inte längre nu men jag är dyngsur hela dagen på grund av mitt flängande mellan skolan och hemma.

Apropå Göteborg. Alltid när jag tittar på andra avenyn, eller tittade är väl en lämpligare formulering, så tänker jag på Göteborg, vad mysigt att bo där! Havet alldeles intill, storstad med trevliga människor. Tyvärr vet jag inte om jag kan få in att bo i en liten lägenhet där ett tag i mitt tajta tidsschema, men drömma kan man alltid.

Just det! Jag har helt glömt bort syftet med varför jag stressade in just nu. Kommer ni möjligtvis ihåg en viss Jacques? Precis närmare bestämt Jacques le fataliste. Vi hade ju ett prov typ bac förra veckan och jag fick 11/20!! Har nu redan uppfyllt mitt mål för den här trimestern, att bli betygsatt i alla ämnen. Hur som helst så var Madame Sillon jätteglad och ställde flera frågor till mig inför klassen angående det nya litteraturverket vi studerar, nämligen underbara Romeo och Juliette. Hon utvecklade sedan mina anmärkningar och jag måste få erkänna att jag var jättestolt. Den här läraren har nämligen varit helt anti mot mig innan, det kändes som om hon hade bestämt att jag inte kunde få något betyg alls av henne. Istället för att ge upp har jag mörbultat och misshandlat mitt medvetande med citat och analyseringar av Jacques le fataliste et son maître. Skam den som ger sig!

Nu ska jag bege mig ut i regnet och blåsten, har två timmar matte att avnjuta.

Bisous

Ni kanske ställer er samma fråga som jag gjorde igårkväll först: varför inte ansöka och chansa på att jag blir antagen? Men det funkar inte så. ´Tänk om jag skulle skicka in i år, troligen ratas, ansöka igen nästa år och få samma person som läser ansökan, då sänker det faktiskt sannolikheten att jag kommer in. Det finns nämligen så många saker som jag kan behålla och bara förbättra på i min ansökan.

Har just sparat ner ansökningspapprena till Sörängens ettårs kurs Global Rättvisa, deadlinen är den 15e april så det ska nog gå bra. MEN (avskyr det ordet) det står ålder: 20-35 överallt. Jag tänker dock ignorera detta, och förresten praktiken utomlands är året då jag fyller 20. Jag ska försöka vara så övertalande som möjligt. Det hela går ut på cirka fyra månaders studier av Latinamerika, spanska och internationella relationer som rör just Chile och Ecuador. Under fem månader vistas man sedan i ett av dessa länder som volontär. Drömmen!!

Funderade mycket på det här redan innan och det skulle bara höja mitt värde som student vid ett universitet ännu mer, skulle bra gärna vilja studera i London eller Paris, jag har ju sagt att jag vill se världen, men det betyder inte att jag vill missa storstäderna. Leva fattig bohem under studietiden, traska längs med Themsen på kvällarna, eller se eiffeltornet höja sig mot himlen. Det här året kommer alltså gå ut på att klara examen, går in helhjärtat för det nu, börjar med mattelektionerna på onsdageftermiddagarna den här veckan. Två timmar. Övertyga Sörängen om att de vill ha mig. Leva naturbarnsommar i två månader. Plugga spanska och bo hemma i höst, dra till Sydamerika efter jul. Samt kolla upp exakt vilka universitet i England som intresserar mig.

Tänk då är jag kanske i Sydamerika samtidigt som min underbara kusin Ronja! Man kan ju hoppas!
Nu dags för fysik och tillbaka till skolan.

JAG ÄR SÅ LYCKLIG!!

Bisous

Kom mentalt utmattad hem från skolan för en stund sen. Hamnade i köket såklart. Där stod en skål med potatismos. Mahaha potatismos mahahah! lät en främmande röst i huvudet på mig, sådär läskigt, elakt skrattande. Men jag lydde rösten och ställde omedelbart skålen i micron. 20 sekunder senare satt och jag och lassade in moset i munnen. Darrande på handen efter 9h lektionspasset som jag genomlevt idag. Hade lunch i 30 minuter dock, då hann jag med att cykla fyra km och äta en skål musli. Nej, jag vet, det håller inte i framtiden.

När det spontana och oväntade potatismosbehovet var stillat, gick jag som en zombie ut till mitt lilla hus. Stängde dörren bakom mig och vrålade sedan det högsta jag kunde, ända nerifrån tårna. När det behovet var avreagerat tittade jag på PimPim; förlåt muttrade jag som svar på hennes uppspärrade ögon.

Tror ni också att jag håller på att bli lite smått galen? För jag börjar undra faktiskt. Men det skulle bara vara lite skönt, ena stunden jobba som en arbetsnarkoman och i nästa vandra runt som en zombie och bara stilla sina behov. Pratar ju med min katt dessutom, brukar inte det vara något slags tecken. Hur som helst så har hon inte svarat mera än med jamande, men när jag hör henne snacka människoprat då lovar jag att slå en pling till närmaste psykiatriker.

Avslutade dagen med att få tillbaka ett engelskaprov som jag blev riktigt missnöjd med, 14,5/20. Så jag spenderade resten av lektionen med att säga emot läraren och visa att hennes analyser var lite väl platta. Min ilska gav mig tillräckligt med energi för att orka skriva litteraturprov i två timmar dock, angående Jacques, ja vi har äntligen gjort upp han och jag, och jag tror att resultatet blev oväntat bra. Vi får väl se. Om jag så måste tvinga till mig ett betyg den här gången av läraren, hon säger att det är så svårt att betygsätta mig. Vadå är det noll så är det noll, men då vet jag ju åtminstone vad jag har att jobba med.

Nej nu ska jag måla färdigt min synteskarta i geografi och sen läsa lite. Hoppas inte potatismoset var till middagen ikväll..

Snart är jag hos dig igen

Bisous

Jag gjorde första passet på programmet som min personliga tränare sammanställt åt mig, idag. Det är ju inte riktigt så flashigt som det låtare, med "personliga tränare" menas Pai. Fast detta är bara positivt, jag betalar inget och jag kan gnälla på honom så mycket jag vill. Hade ingen anledning till det idag dock. Programmet är upplagt på 60 löpträningspass baserade på pulsklocka. Har lagt upp det så att jag kommer hinna med alla pass i vår, nyttigt! Men vad jag har förlorat kondition.. Räckte med att jag småjoggade lite för att pulsen skulle skjuta i höjden, men jag höll mig inom gränserna i alla fall. Fast kan erkänna att jag stängde av pulsmätaren inför slutspurten, får skylla på att det kom en så härligt sprudlande låt att jag inte kunde låta bli.

Det har pluggats mycket Jacques också, det är ju imorgon det gäller. Vi får se hur det går, ärligt talat så har jag inga höga förväntningar på mig själv den här gången, jag måste vara snäll mot mig.

Sammanlagt så har jag bara åtta skoldagar i april, och åtta i mars (men då har vi bac blanc också en vecka, vilket innebär prov hela dagarna). I maj får jag det till ynka sjutton. Ja, jag kommer få mycket tid att plugga, men det krävs. Hyllar min lilla rosa godbit, mp3 spelaren jag fick av Mami och Pai i julklapp. Har nu börjat spela in lektionerna, sedan sparar jag dem på datorn. Och nej, det är inte överambitiöst, det är otroligt praktiskt och verkligen värt det!

Min rygg är helt paj, smärtan har typ övergått till magont, och ja jag tror att det beror på ryggen. Att någon kota trycker konstigt på bröstkorgen eller nåt. Eller så har jag nu helt förlorat mina ryggmuskler. Innan hade jag ju yogan och styrketräningen efter passen på gymet för att underhålla de få jag hade. Roligast är att höra mig på morgonen när jag vecklar ut armar och ben, sträcker ut mig i min breda säng. Varenda kota faller sedan på plats när jag reser mig upp, det kan ju inte vara alltför nyttigt. Får väl rådfråga min p.t.

Våra nya hushållare infann sig idag, Farbror Bruno och Faster Maryvon. Orkar inte bry mig om vem som sköter huset så länge jag slipper göra det igen, och de är förresten jättetrevliga. Bodde i Sverige i Bromma i åtta år, men kan ändå ingen svenska dock, helt otroligt!?

Pratade med Mami innan och fick höra en beskrivning av vädret. Era stackare, tänkte jag samtidigt som jag gottade mig åt solskenet som jag avnjöt med ett glas juice sittande på trappan i t-shirt. Svensk slaskvinter; en sorbéliknande grå sörja med vassa bitar av sten, som luktar avgaser. Håll ut säger jag bara! Men jag ska inte säga att jag inte saknade det häromdagen.

John Mayer ackompanjerar mitt filosoferande ikväll, Winnerbäck är värd lite vila, och han var ju förresten med när jag var ute och sprang.

Bisous

skrivet i morse

Jean försov sig igen imorse, så han och jag satt och åt frukost riktigt länge och bara pratade om allt möjligt. Han fick ju ändå inte komma in på skolan förrän vid nio så det fanns ingen anledning att stressa. Jag har däremot sovmorgon och börjar inte förrän klockan elva, då är det en timme filosofi, som följs av en och en halv timmes lunch. Avslutar dagen med en timme till av filosofi och sedan en ynka timme spanska. Snacka om mjukstart! Kunde inte tvinga mig så tidigt ur sängen dock, det är så skönt att vakna innan väckarklockan, vaknade 07.29 så jag stängde av innan den drog igång. Sen låg jag och PimPim och myste en halvtimme. Eller jag låg och njöt av mörkret medan PimPim trampade runt och spann som en helikopter.

Just nu leker hon med sina favoritleksaker. Min badrumsmatta och två använda papplådor för näsdukar. Lättroad? Fast jag ska inte säga något, jag är ju ännu mera lättroad eftersom jag blir glad av att bara titta på henne. Så stor har hon blivit, hela fem månader blir hon den 27e januari. Då kan ni ju kanske räkna ut att hon är född samma datum som jag kom hit, den 27e augusti.

Dagens förhoppningar är att Pai ska ha skickat ner löpträningsprogrammet och att jag ska hinna laga mina pyjamasbyxor. De är i och för sig två år gamla nu, med bläckfläckar, hål efter klor och jag vet inte allt. I somras så tog jag en cykeltur i dem till och med, oturligt nog fastnade de i kedjan och jag fick slita loss de. Vad gör man liksom? Inte precis som att man tar de av sig mitt på vägen och börjar lirka. Nej, det blev med våld, så nu är ena benet lite kortare än det andra. Ska laga baksidan av vaden för där har jag världens reva.

Såklart så ser det som om det kommer bli regn idag också, och på onsdag med säger de på vädret. Men på torsdag skulle visst solen titta fram. Lägligt när jag har min längsta skoldag.

 Bisous!

Kalla mig melankolisk, eller smått apatisk. Lite disträ kanske, men inte ledsen. Kalla mig sådant som jag kan bortförklara med trötthet, att jag känner mig lite hängig bara. Sådant som lätt kan strykas över med ett leende. Men inte ledsen. Det är för känslomässigt, och jag har faktiskt inte tid med det just nu. Jag är väl aldrig ledsen förresten? Varför skulle jag vara det? Jag har alltid varit för glädje och skratt. Det ger mer än tårar och ångest. Vida berömd för min optimism, your very own Little Miss Sunshine, eller Miss Brightside om ni så vill. Se det från den ljusa sidan liksom. Det gör ju allt mycket lättare, men varför är det då så svårt?

                      Är man ledsen så har man rätt till självömkan. Jag avskyr det ordet, det ligger fel munnen. Som en bön; tyck synd om mig! Jag vill inte ha rätt till självömkan, och jag vill verkligen inte att någon tycker synd om mig. Att bli sedd på det där sättet, med ögon fulla av stackars stackars dig och en mun som säger om jag bara kunde göra något. Nej, jag vill inte ha det! Jag vill inte ha din förståelse!

                      Rör inte vid mig, sträck inte ut armarna för att hålla om mig. Jag vill inte ha någon beröring. Kom inte nära, håll ditt avstånd, låt mig vara ensam med min storm i mitt vattenglas.

                      Jag är så rädd att det ska smitta. Jag vill inte göra dig ledsen.

Skrivet hemkommen från skolan, publicerat nu..
Det firades med en burk citronfanta (enda läsken jag tycker om), twix och Desperate Housewives uppe i mitt krypin igår kväll. Kände att jag var värd det, hade pluggat intensivt i några dagar samtidigt som jag varit så nere. Det är i sådana stunder som man verkligen kan njuta av sockerchockar och skräp tv. Somnade två timmar tidigare än vanligt också, redan vid klockan tio stängde jag av och släckte. Låg en stund och filosoferade, lyckligt leende åt att det bara var jag och mörkret. Fokuserade på det, och försökte att bara släppa allt, alla måsten och prestationer, och jag kan lova er att jag sov väldigt gott inatt.

Var till och med utvilad när jag rullade ur sängen klockan halv sju. Har inte haft värmen på sen i förrgår dock så det var riktigt uppiggande att duscha. Men eftersom mitt badkar är knappa en och en halv meter från sängen så har man inte så lång tid på sig att komma på andra tankar. Var överlycklig när första lektionen drog igång, kände mig smått sadistisk när läraren skällde på alla för att det viskades lite. Vad jag har saknat det här var allt jag tänkte. Grät nästan glädjetårar och hade fått tillbaka mitt motiverade skutt i steget när jag gick ut från salen. Nu vet jag varför jag är här!

Två nya resultat att annonsera 4,5/10 i historia, det får väl duga så länge. I filosofi är jag som vanligt förstummad och glatt överraskad, vi hade ju ett fyra timmars prov innan jullovet som ett vanligt examensprov och det fick jag 11/20 på, det som sänker mig är mina stavfel. Tänker inte tala om hur många jag hade, men får bortförklara det och säga att jag var stressad. Efter sex månader till i det här landet så kommer jag nog inte behöva oroa mig så mycket över det till slutproven. Vanligtvis har vi två veckor på oss för att göra en liknande uppgift och nu hade vi fyra timmar, men jag blev godkänd!

Har funderat över min sociala sida under det här året. Den anser jag underutvecklad, på ett sätt. Har inte hittat någon som jag blivit "bästis" med, det skulle väl vara Marie då, men vi träffas ju inte jätteofta, kanske får man nog av att sitta jämte varandra 12h i veckan. Känns som att jag är vän med alla, småpratar och pussar på en massa människor när jag går genom korridoren och över skolgården, men det är ingen som verkligen känner mig. Tror att jag får det behovet stillat här hemma, med familjen Roi. Pratar med dem om allt och jag vet att de för alltid kommer vara min kontakt med det här landet, och troligtvis kommer jag väl knyta fler när jag studerar. De har förresten tänkt köpa ett hus i Cardiff eftersom Dylan studerar där och Jean vill det i framtiden också. Förhoppningsvis ska vi väl få se dig utnyttja det också säger Denis leende.

Ska ta ett snabbt mellis nu, sen revisera ytligt dagens anteckningar. Blir väl en match med Jacques också såklart..

Bisous

Vaknade för en timme sen, har legat och läst tills nu. Mitt begär efter burkmandariner tog över när jag kom ihåg att vi hade det i kylen. Efter att ha rotat runt i varenda låda efter en burköppnare så fick jag nog och tog en flasköppnare. Burken ser inte ut som en burk längre men jag sitter här nöjd med munnen full av mandariner! Händer och fingrar i behåll, men det var endast tur.

Luc har än en gång lämnat middagen framme och mormor kommer idag, han har ännu inte dammsugit heller. Jag ska vara ärlig den här gången, orkar inte hålla på att hålla honom bakom ryggen, det är inte mitt problem och han borde verkligen skärpa sig. Hoppas bara Suzy kommer tidigt så att hon hinner handla. Det ekar tomt i kylskåpet och det mesta andra är antingen för gammalt eller så har NÅGON lämnat det framme under natten. Jean är lika irriterad som jag.

Började med matten igårkväll. Den är faktiskt väldigt simpel, det mesta görs i excel så själva räkningen är det ju inte jag som står för, skönt! Alltså blev det inget mer Underbara Älskade, men det var nog lika bra det.

Att göra:
Två kapitel i matteboken
revisera och renskriva anteckningar till Jacques le fataliste
(Sluta äta twix till frukost!)

Familjen Engström rullade in i Nässjö vid sju i morse, så de sover nog nu skulle jag tro. Ringde faktiskt och väckte mami innan, var tvungen att försäkra mig om att jag inte blivit föräldralös under natten. Men allt verkade ha gått bra.

Au travail.

Bisous

Ha nu inga fördomar om innehållet i det här inlägget pågrund av dess titel.

Sitter här i det halvt nedsläckta köket, mami och pai gick just upp och la sig, medan systra mi, Luc och Dydy har Pirates of the Carribean maraton på bioskärmen i vardagsrummet. Köpte hela triologin idag, skönt att trösta sig med eftersom jag verkligen älskar karaktärerna. Har druckit mitt te och diskuterat ännu mer tiden som kvarstår här med mig själv.

Har kommit fram till att det är ju för konstigt egentligen att jag gråter över en liten detalj som att familjen ska återvända till Sverige. Vi har upplevt två underbara veckor tillsammans, en mysig jul och nyår, god mat och massa pratstunder. Vad är det jag tror kommer fattas mig imorgon när de åkt? De är ju bara där de alltid har varit, och alltid kommer att finnas. Hemma, inom räckhåll och för att ge stöd. Det har pratats mycket om sommaren, hur jag kommer behöva varva ner efter det här. Men varför gnälla om det nu egentligen? För ärligt talat, har jag det inte väldigt bra just här och nu? Det där med att jag skyndar iväg till framtiden för att slippa nuet, försakar nog mer ont än vad det gör nytta. Tillåter du dig inte att ha ont, så tillåter du dig inte att njuta fullt ut heller. Bedövad är inget sätt att leva på.

Tror att min kroniska prestationsångest sätter in lite extra när jag blir stressad. För jag har faktiskt insett faktumet nu. Jag kommer nog aldrig bli botad från det, att alltid försöka bekräfta mig själv genom mina prestationer. Egentligen är det nog ganska normalt, och kan jag rikta det mot något positivt så kan jag komma långt.

Man måste bara tillåta sig att känna people! Känna fullt ut, och framförallt acceptera det man känner. Idag är jag ledsen för att min familj ska åka, okej gråt då, snörvla och självömka. Efter regn kommer solsken, efter tårar kommer skratt, det är oundvikligt, det är livet, c'est la vie! Därför lovar jag att jag ska känna de här månaderna ända in i märgen!

..och när jag blir stor ska jag bli pirat.

Bisous